Idag blir första gången jag är ensam på riktigt efter branden. Eller ja, barnen är hemma idag tack och lov! Tack gode gud, så har min dag varit hektisk med massa möten att hålla mig till och mitt i alla möten fick jag hunden på rymmen hemmavid. Tack och lov hann jag bara hem så hade hon kommit hem igen.
Idag gjorde jag något jag både längtat till och våndats över – åkt till stallet för första gången sedan branden. Och ja, känslorna svallade över kan man säga. Både att jag är så glad över att de inte bodde hos mig och att Snyggingen är världens bästa kurator! Tacksamhet över att jag har dem kvar. Men känslorna av sorg till djuren som omkom i branden var också överhängande. Känslan av att ta i päls och borsta är jämnlik med getterna. Och det är så sorgligt, men tänker att allt kommer att vara lättare för varje gång jag är där.
Så idag testade jag endast Snyggingen, då jag hade både tidsbrist men även att jag visste inte där och då om jag skulle klara av båda hästarna. Så i sin helhet gick det mesta bra i stallet. Och därför tänker jag att det även borde gå med Odina imorgon.
Ni vet, jag känner lite som man brukar säga i hästvärlden att ramlar man av hästen är det bästa att bara hopp upp på hästen genast igen för att mota bort rädslan. Jag tror att väntar jag ut för länge med hästarna trots min rädsla så finns risken att jag ballar ur helt och hållet. Jag har redan haft ett uppehåll på 13-14 år i mitt liv och jag vill inte göra det igen! Så på’t imorn igen…
Precis som jag avslutade det senaste inlägget, så säger livet ”ett andetag i taget”. Idag är det prick en vecka sedan branden startade. Och samtidigt som det känns som den aldrig existerat så känns det som det var i förrgår. Helt sinnesjukt! Det är inte förrän nu som man börjat tappa rutinerna med att varje morgon och kväll ska göra ladugården. Men det sitter i ryggmärgen hela tiden. Man ska anpassa hela tiden hur man tänker för att vardagen ska passa in med ladugårdstiderna. Eller att man ska hämta saker i ladugården. Eller vänta här nu, nä, det existerar inte längre.
Jobbigast egentligen är när man är pigdelen av huset eller varje gång man ska gå ut med exempelvis hunden och se ruinerna av branden. Känns som ett krig varit på besök. Man håller i alla fall på med offerterna med företagen som eventuellt ska lejas för bortforsling och sanering. Så förhoppningsvis är ruinerna borta väldigt SNART!
Vår hund Djidji, verkar dessutom starkt reagera på ruinerna då vi upplever att hon har slutat göra sina behov hemma utan vi måste verkligen gå ut på en promenad så hon har neutral mark att vara på. Lite jobbigt då vår backe är extremt hal just nu och sanden vi hade försvann i branden. Enda som erbjuds av kommunen är grus och det glider tyvärr bara på isen.
Åh, det är så jobbigt att känna mig så konstant gnällig. Men nu känns det som man vill bara ha sommar utan is och tillbaka mitt liv med mina djur. Endast en evig önskan men är högst medveten om att inget av detta ger mina djur tillbaka.
Det blev aldrig någon brandbesiktning med brandtekniker. Det blev ingen vidare utredning kring någonting. Så vi kommer aldrig få reda på vad exakt som skapade branden. Helt ärligt känns det som trots det att vi äntligen gå ett steg vidare! Så jag är relativt lättad även om detta kommer såklart följa med en resten av livet med den ständiga frågan om hur branden startade.
Vi försöker blicka framåt nu! Hur framtiden ser ut med djur igen vet vi inte… Djur vill vi ha igen oavsett, men ingen aning alls om hur, vad eller var. Det vi däremot kan skapa förutsättningar inom väldigt kort som vi dessutom började med är hönsen.
Vi har ägg kvar från våra egna höns som inte överlevde. Och det känns som om man ska få någonting tillbaka från förr så är det att kläcka fram kycklingar från just dem. Det skulle hedra de hönsen vi hade!
Tack och lov, hade vi kvar äggkläckaren inne i vårt boningshus. Så idag har vi laddat upp 12 stycken utvalda ägg. Så nu håller vi tummarna för att det är något av äggen som är befruktade. 6 stycken av äggen är våra grönblåa ägg som vi hade 9 stycken likadana under en höna i januari. 9 av 9 ägg kläcktes då i alla fall! Så jag hoppas att i alla fall de 6 stycken äggen också kläcks nu. Samt att det är övervägande hönor.
Hönsen var ändå trots allt det allra första ”lantbruksdjuret” vi skaffade. Dem skaffade vi redan i villan när vi bodde i Bygdeå. Det var även hönsen och odlingen som var startskottet för oss med gårdstankarna. Så de är heliga för oss. Så detta är början på vår nystart. Sedan får man se vart det leder vidare. Ett andetag i taget…
Jag vet faktiskt inte hur jag ska ens börja. Detta kommer nog vara det tyngsta blogginlägg jag förmodligen någonsin kommer att göra.
I onsdags vaknade vi av att räddningstjänsten bankade på vår ytterdörr. Vi ser blåljus och inser att något är galet. N sticker ut huvudet och ser att hela ladugården står i lågor.
Så – så som bilden ovan visar var i stort sett första synen. Ni förstår självklart att vi fick stränga förbjud att gå in och rädda våra stackars djur. Så tyvärr, ingen av alla våra 55 djur överlevde. Det är en sådan stor sorg som jag antar att den som aldrig upplevt kommer någonsin inse hur det känns.
Man kan inte alls sova efter detta. Mardrömmarna spelar upp sig en efter en. Ena gången drömmer jag om hur jag går igenom en genomsotad ladugård där alla hönsen sitter på rad och ger mig besvikna blickar. Nästa gång vaknar jag av att man hör hur getterna skriker i mitt huvud. Oavsett om de mest troligtvis somnade av röken så går det inte en sekund utan att man tänker på paniken de hade därinne. Var någon levande när taket rasade in? Så fruktansvärda inre bilder så ja tyvärr kan jag inte sätta ord på det hela. Så skuldkänslor är den ständiga känslan och maktlöshet.
Jag tillsammans med favoritgeten Jiri sommaren 2022.
Vi vet inte än vad som utbrutit branden och vi vet inte än om det kommer vara möjligt att få svaret på det. Ladugården var självfallet försäkrad men det ger inte tillbaka våra älskade djur.
Även andra saker har påverkats av branden. Bland annat våra två bilar. Min subaru är bara att skrota och var endast trafikförsäkrad så den får vi ingenting för.
Berlingon har skickats till vidareundersökning om den går att rädda. Där har delar bakdelen samt ena sidan blivit brännskadad. Den bilen är i alla fall helförsäkrad med extra försäkringar så vi har en hyrbil i alla fall. Dessvärre kan jag inte jobba om jag har hyrbilen, då jag är rädd att sätta ladugårdslukt och ska bli tvingad till ersättning av sanering. Så nu är jag dessutom akut behov av en skrotbil så fort alla besiktningar av ladugården m.m. är över. Men ändå trots detta känns allt detta materiellt så fruktansvärt fjuttigt.
Det jobbigaste egentligen rent materiellt att ladugården inte finns kvar är att nu står vi helt utan duschmöjligheter hemmavid.
Just nu vill jag bara att allting ska vara klart så de kan bortforsla och sanera. Det känns så fruktansvärt att se förödelsen varje gång man ska ut med hunden. Och varje gång jag ser byggnaden så tänker jag var alla de olika djuren ligger och tycker synd om dem som ligger i röken. Detta även fast man vet att de finns inte kvar mer än möjligtvis kroppsligt. Vi har inte tillåtelse att gå in i området då det är avspärrat av polisen. Främst på grund av rasrisken. Som även bilden ovan visar så pyr det än så inget kan vi göra än på några dagar.
Något annat även bilden ovan visar är att vi har haft besök av nyfikna människor. Man ser alltså att någon har kört upp en skoter upp på vår privata mark och kollat uppe vid ruinerna av ladugården. Känns olustigt men jag vill någonstans hoppas att det är någon som är orolig för att det fortfarande pyr och bara kollat läget. Vi var inte själva hemma vid just detta tillfälle och har inte en aning om vem denne är som givit oss det oväntade besöket. Det som däremot skrämmer mig är just rasrisken. Tänk om någon är där just när det rasar? Så får man ännu större problem. Så kan vi hålla överens om att nyfikna personer, oavsett om man är rädd för att det pyr eller annan orsak, kan hålla sig till vägen nedan för att kolla? Det skulle kännas bäst för oss.
Sist men inte minst i detta inlägg vill jag verkligen hylla alla fantastiska personer som funnits runt omkring oss sedan detta hände oss. Både grannar som kommit förbi med fika och grannar som erbjuder sin dusch till oss. Min fina vän Sandra som startade en insamling till oss! Vänner som hör av sig dagligen och frågar hur man mår och stöttar och peppar oss vidare. Släkt och familj som finns i ur och skur. Sedan att inte att förglömma våra fina kollegor på youtube som bland annat skickade oss blombudet på bilden ovan (brevet bilden nedan), men även alla fina fans som hört av sig på alla våra kanaler. Alla som har hört av sig med egna erfarenheter inom samma tragedi som ger oss hopp om att det finns ett liv som kan fortsätta efter en sådan här katastrof. Alla ni fina människor som erbjudit er att hjälpa oavsett om vi tagit emot hjälpen eller ej så är allas omtanke något som har berört oss så oerhört!
Tack!
Jag är även oerhört ledsen att många fått vänta på svar från oss i frågor och omtankar. Dels är det svårt att verkligen visa sin tacksamhet utan att ge ett helt A4 och den tiden och orken kan vi tyvärr inte ge till alla. Men jag vill verkligen poängtera att vi läser alla meddelanden och blir jätteglada att ni hör av er. ❤️ Det betyder så mycket!
Hoppas alla har en fin helg! Själv är den så bra den kan bli dagsläget. Lite för kallt för min smak. Hemma hos oss ca -19 grader. Kom nyss hem från stallet som ligger närmare kusten och där var det endast -12 grader. Men tillräckligt för att tårna skulle säga ifrån efter man hade fixat allt.
Igår var det 3:e februari och det betyder att det var morotskakans dag. Jag är lite dålig i vanliga fall på att hålla mig till dessa kakdagar även om jag tycker de är lite roliga. Man ska ha ork och lust ni vet. 😉 Kakan blev god i alla fall men jag kommer nog ändra lite på receptet så när jag testat det vid annat tillfälle kanske jag kan lägga ut receptet. Vad tror ni om det?
Igår fick jag mig en fantastisk överraskning när jag skulle ta bilen till stallet. Punka. Yay! Så idag har Nicklas tagit med sig däcket till en däckverkstad här i Ånäset och se om vi har möjlighet att laga det eller om det helt enkelt innebär att vi måste köpa nytt däck. Vi håller tummarna att det bara går att laga. Däckdjupet och dubbarna såg bra ut i övrigt så däcket var inte slitet. Skulle tro att det blev pyspunka efter jag åkte till stallet sist. E4an dit är katastrof just nu då de bygger om vägen, så det känns som en dubbmatta att åka just där.
Imorse fick jag en annan chock. Såg att det låg ”lite” snö på växthustaket. Och när jag kom in i växthuset så hängde det inuti av all tung snö! Eller inte snö, utan rena isklumpar. Det var riktigt tungt så jag fick be Nicklas hjälpa mig att putta ner dem. Tyngden gjorde att det släppte lite i fästena. Så till sommaren får vi bygga lite inuti för att motverka detta till framtida snötryck.
Vi hade ett fantastiskt år 2022 även om den var bitvis tung den också. Däremot var det tunga något som har lyft oss genom att bryta loss negativa energier omkring oss.
Nu är år 2023 välkommen med öppna armar vi hoppas på ett år utav full utveckling. Dessvärre verkar jag åkt på något i sjukdomsväg, så just i skrivande sekund ligger jag i sängen med drygt 38 graders feber. Dock för rastlös för att bara ligga och sova, men kan knappt sitta för det känns som om jag bara yrar.
Så jag har hunnit ägna denna dag till att sticka och att kika på fröer att beställa hem. Kan säga att jag känner mig oerhört peppad på Nelsons serie ”Odla året runt med Sara Bäckmo” för det är ett av min livs största mission att kunna ha någon form av gröda året runt. Just nu har vi bara tuppkött och ägg som vi har tillgång till året runt. Något grönt hade varit fantastiskt att även åstadkomma med!
Julen närmar sig verkligen med stormsteg. Vilket är superkul!
Kanske årets mest otippade jullåt som jag skulle fullkomligt älska. Fattade knappt från början att det var en jullåt. Men är man nördig på TikTok så kan man inte ha missat Lia Larsson som har en fantastisk energi. Och detta är då hennes egna jullåt.
I år kommer jag och Nicklas fira hemmavid. Vi mjölkar fortfarande vår ena get Jiri. Så för vår del är det inte värt att hitta djurvakt. Men barnen kommer åka till släktingar i söder i alla fall. Det kommer vara så mysigt för dem även om vi kommer sakna dem såklart!
När vi ändå är inne på getterna kan jag i alla fall nämna att vi har nu tre killingar från lika många mammor. Sist jag nämnde kring killingarna hade bara Ronja och Jiri fått sina killingar. Kort därefter fick även Tora sin killing. Så nu har vi alltså tre getkillingar (dvs tre tjejer). Jiris killing kommer få heta Penny och Toras killing som är helvit kommer få heta Flinga. Sedan har vi Ronjas killing som vi inte har en aning vad hon ska heta. Något förslag på namn till en grå get?
Sedan har vi också haft fullt upp! Det har kommit mellan 70-90 cm snö på bara några dagar, så det har varit snöskottning deluxe! Och när snön hade äntligen lagt sig kom en kylchock! Från att bara varit någon minusgrad till att det blev minus 29 grader. På med elpannan och massvis med säkringar flyger hela tiden. Vattnet inne i boningshuset fryser var och varannan dag. Vattnet hos djuren fryser hela tiden också. Det är verkligen nu under vinterhalvåret som man funderar om det är värt med djuren eller ej. Det är absolut den jobbigaste perioden på hela året att underhålla dem.
Wild Vittra från i somras. u: Ivarsodina e: Mørtvedt Jerkeld
Och nu har lilla Vittra flyttat hem till sin nya familj dessutom. Verkar gå kanon och jag hade inte tvivlat på det heller! Känns fantastiskt!
Vi har även valt att behålla lilla Djidji! Så nu har vi även hund. Rena zooet här hemma nu ju, haha!
Men det var nog allt jag kan meddela för tillfället. Om jag inte har uppdaterat innan jul önskar jag er alla en fantastiskt sådan! ❤
Det gick lite sådär att publicera via mobiltelefonen. Fick som kopiera hela inlägget i en webbläsare trots allt. Jättetråkigt att wordpress-appen inte fungerar som den ska. Men jaja, får försöka hitta en bra lösning på det hela. Har haft så fullt upp senaste dagarna så jag har faktiskt inte hunnit kolla upp det närmare och just i skrivande stund är jag på min heliga plats – datorn! Så det är ett projekt att ha i bakhuvudet.
Nu har vi alla fall gått in i decembermånad och vem är väl lyckligare än jag för det? Nu får jag äntligen med gott samvete (från familjens sida) ha julpyntet framme och lyssna på hur mycket julmusik jag vill. Vi firade dessutom in december genom att hämta hem en ny kompis här hemma.
Vi har fått äran att få testa att ha en cocker spanieltik som är 6 år på prov för att se om vi funkar som hennes nya permanenta hem. Djidji, som hon heter, verkar redan som en finfin kompis. Vår största farhåga är att hon ska ha svårt att vara ensam då vi har fått den informationen. Men de små stunder jag hittills låtit henne varit ensam (några få minuter) så jag har jag inte sett minsta antydan på stress. Sedan en sak som jag verkligen har uppskattat som jag var lite rädd för var hur hon skulle reagera på katterna. Vi har ändå tre stycken som verkligen inte gillar hundar. Har dock aldrig träffat en hund som varit så ointresserad av okända katter. Stor tumme upp på den!
Vi håller tummarna att det fortfarande känns lika bra i framtiden som det gör just nu. 😊
Men alltså hur dålig kan man vara på att uppdatera egentligen?
Så nu blir att testa att skriva via mobilen och se vad man får för resultat. Är man en gammal stofil som alltid skrivit via dator så känns det nästan oheligt att skriva med telefonen. Men kan det ge en mer kontinuerlig uppdatering så kan det vara värt att modernisera sig lite.
Men en liten uppdatering kan ju inte skada tänker jag. Och vi kan börja med att snön har kommit till Norrland! Inget åh herrejösses väder men vitt är det ute i alla fall och det är inte fy skam!
Liten tråkig grej är att om en vecka åker vårt lilla föl Vittra till sin nya familj. Inget konstigt med det egentligen men det är ändå vår förstfödda som ska få flytta hemifrån. Men jag vet att hon kommer få det toppen dit hon ska flytta så det känns betryggande!
Men en fantastisk nyhet är att jag och Nicklas har fått äran att få våra första (levande) killingar här på gården. Våra lappgetter Jiri och Ronja har fått varsin getkilling som har samma pappa som är vår före detta afrikanska dvärgbock Elof. Så killingarna är blandraser mellan lappget och afrikansk dvärgget. De är så söta så man vet inte riktigt vart man ska ta vägen.
Nu är det bara tre getter kvar som troligtvis är dräktiga. Varav en som jag tror är minst en månad bort. Men så himla kul med småttingar så man skulle kunna ha ett helt dagis, haha!
