Mycket hinner hända på så kort tid att det är omöjligt att få ner allt i skrift om man inte helt enkelt skriver jämt eller väljer göra en roman. Inget av det finns utrymme för tidsmässigt för mig just nu.

Men tycker helt klart det som är mest värt att nämna är att ÄNTLIGEN har tagit tummen ur och satt mig upp Odina. Jag har längtat efter det så oerhört sedan vi skaffade henne, men hon var högdräktig när vi hämtade hem henne. Det kändes inte särskilt schysst att rida henne det första man gjorde, när man dessutom vet att hon har inte blivit riden på de senaste 4 åren.

Först kände jag mig oerhört nervös, inte för att jag egentligen haft den extrema känslan att hon skulle vara farlig, utan för vi har haft kontakt med en gammal ryttare till Odina som sagt att hon ska vara galen. Har även sett en film där hon ska både ha sparkat bakut och halvt stegra med ryttare på. Hon hade visserligen inte bästa förutsättningarna i den videon, där man såg både att hon skulle drivas framåt genom skänklar och piska men samtidigt bromsas med mun och sits. Vem skulle inte bli förvirrad då?

Så nu har jag suttit upp två gånger där jag kör bebissteg bara för att hon ska förstå att jag vill försöka förstå henne och hennes signaler. Så nästintill en ”inridning”.
Första gången i endast skritt. Det gick väldigt bra. Testade endast start och broms och lite lätta svängar. Håller till bara i hagen för att fölet ska hålla sig på sin kant. Kände tydligt att hon var väldigt tveksam, men tillät mig ändå sitta på henne utan krusiduller. Blir så himla glad och stolt över att hon känner den tilliten!

Andra gången körde jag ungefär samma till att börja med för att man inte bara råkade ha tur första gången. Hon var fortfarande tveksam men lät mig göra det jag ville. Testade även efter en stund att trava och man kände hur hon inte var riktigt lika bekväm med det. Körde ändå med långa tyglar och lät henne förstå att jag kommer inte pressa genom att sparka utan mest kommunikation med ljud.
Även under detta pass testade jag med skänklar, vilket hon var väldigt lyhörd med. Imponerande lyckades jag göra en skänkelvikning, vilket jag inte hade förväntat mig på en gammal travare.

Har ännu inte planerat när och vad nästa pass ska bli. Utan man får ta det dag för dag i en lugn takt, det känns som om detta kan man inte skynda fram i onödan.