Då bloggen uppdateras alldeles för sällan är det kanske för vissa gamla nyheter jag kommer med nu.
Men för ca 2 veckor sedan hörde Djidjis fodervärd av sig att hon har fått kraftiga krampanfall. Samt att de hade hittat en stor knöl i hennes mage. Och med tanke på att jag står med två boenden, fortfarande då gården ännu inte blivit såld, så fanns inte de ekonomiska förutsättningarna för mig att göra en utredning på de problem hon hade. Hon var dessutom 8 år. Så jag valde att låta Djidji få somna in och avsluta hennes lidande.
Tack Djidji för det året jag fick! Det har varit en riktig upplevelse att få dig i form efter den kraftiga övervikt du hade när du kom. Och sedan var du verkligen världens snällaste hund och fanns noll ondska i dig. Ibland lite överdrivet kärleksfull men nu i efterhand var det mest charmigt.
I helgen var jag och M på betessläpp i Överklinten på Morlunda lantbruk för att kolla när korna skulle få komma ut för betessäsongen.
Som ni vet, jobbar jag själv inom lantbruk med inriktning på mjölkproduktion. Dock missade jag årets betessläpp på den gården jag jobbar på för vi gjorde en vaccination på korna i samband med betessläppet. Så jag stod inne i båset med mjölkroboten och styrde dörrarna och en efter en ko fick springa ut på betet efter sin lilla pina. Och betongväggarna inne i båset till roboten är lika höga som mig så jag såg knappt något när de fick sina små glädjeskutt ut. Såg någon enstaka korumpa skaka upp och ned om jag lyckades få tid för någon annan ko som var för långsam in i roboten.
Dessutom hade M aldrig varit på ett kosläpp, så som den lantatös jag är så måste man självklart visa något sådant.
Man fick också gå runt i deras nybyggda ladugård och kolla hur det såg ut därinne. Och mäkta imponerad är man även om den inte är allt för olik den jag jobbar i som också är relativt nybyggd. Överallt hade de satt upp små skyltar som förklarade vad de hade för syfte med alla avdelningar till korna (och rekryteringar). Och självklart hade de en massa söta kalvar att vilja ta hem.
Och mitt lilla hästhjärta smälte såklart för det fina frieserfölet de hade. Var en jättemysig individ och ett oerhört smart drag att miljöträna den lille med okända människor.
Norrmejerier bjöd på bullar och mjölk till alla som kom. Väldig mysig gest!
Ja, det knappast ha gått någon förbi med den extrema kylan som är just nu? Igår var en riktigt hemsk dag där min bil inte ville orka med att starta. Och fick som svaret lite senare när jag fick skjuts till stallet. Det var visst -37 i byn. Klart inte dieselvärmaren mäktade med helt enkelt. Hoppas på varmare grader snart!
Det var en riktigt tuff dag i stallet men vi lyckades ändå vara en bra uppslutning av folk. Först var tanken att jag skulle ut själv för jag var den enda som hade möjlighet att komma ut så tidigt som möjligt. Men då krånglade min bil så då var tanken att A skulle ut, men hennes bil startade inte heller. Och då blev det bestämt att C skulle ta hand om stallet. Men efter mycket om och men så lyckades A få låna en batteriladdare till sin bil och C tillsammans med M kom och hämtade mig. Senare kom även K ut till oss. När vi kom till stallet fick vi börja med att ta in alla hästarna så man kunde arbeta ostört i lösdrifterna. För med tanke på att S och J inte var på plats så hade vi inte tillgång till traktorn – som nog inte ens hade funkat i den kylan. Så vi fick öppna en bal och trycka in hö i balhäckarna manuellt med grep och skottkärra. Dessutom hade vi problem med vattnet så vi fick hämta vatten i från en annan byggnad längre ifrån. Det är ändå märkligt att man hinner vänja sig vid kylan. Jag fick en lindrigare kallbrand i några fingrar första kvarten men när jag väl återfått cirkulationen i fingrarna igen så var det inga större problem. Däremot kändes det nästan tropiskt inne i ”varmstallet” som hade endast -18° C i jämförelse med ute med sina härliga -34° C. Ja, sedan behövdes alla andra vanliga sysslor göra också, typ mocka och fylla på med strö. Men jag är så oerhört tacksam att vi lyckades vara så många som vi kunde vara annars hade det aldrig gått att göra det vi gjorde så effektivt i den kylan. Då hade man nog varit kvar hela natten.
Det var inte bara jag som fick is i fransarna, även Snyggingen hade betydligt mer än jag hade till och med. Älskade häst! Synd bara han inte kunde stå still så man kunde fått en mindre suddig bild. 😂
Tisdag och dagen väntar med att jag ska till stallet och hjälpa till att sko/verka 4 hästar. Svårt att hitta en tid och då var det ingen annan som kunde. Så jag som inte hade annat möte inplanerat idag valde att ställa upp.
Snyggingen leker som vanligt askungen och har tappat en sko för andra gången den här månaden och det var som lagomt i tid att sko alla. Han, den stackaren, är så otroligt tåöm när han inte har skor så det går inte att göra någonting med honom när han är skolös. Så han har fått vila någon vecka nu. Längtar så vi kan få starta igång han igen, då han varit lite stel ett tag.
Det är snart 9 månader sedan vi fick hem vår hund Djidji. Vid det laget hade hon ganska stor övervikt som vi i familjen har lagt mycket energi och tid på.
Första åtgärden vi gjorde var att hon fick upportionerat med foder 4 gånger om dagen istället för fri tillgång som hon hade tidigare efter rekommendationer på foderpåsen. Sedan har hon sakta fått gå promenader. Inte ens lek från början utan endast korta men många promenader.
<- December 2022 – Augusti 2023 ->
Nu går det att leka med tanten. Hon är ändå 7 år så hon är inte galet lekfull. Och från att bara kunnat gå typ 100-200 meters promenader tar vi nu ca 3-4 km per promenad. Vilket har varit nyttigt för oss båda två. Som en kompis sa häromdagen – hon ser inte ut som en fästing längre!
Det är rätt så tillfredställande att få se djur komma i sin rätta form. Det är inte första gången som jag har bantat ner ett djur som är kraftigt överviktig.
Finaste Tove som jag var fodervärd åt på den tiden tillsammans med en annan tjej lyckades vi få ner drastiskt (typ några 100 kg, kommer ej ihåg exakt hur mycket). Tyvärr, har Tove numera vandrat över regnbågsbron över till Trapalanda. Hon är en saknad indvid ❤️
Det har varit tyst här återigen. Den största anledningen är att jag har haft en så kallad monstervecka på mitt avbytarjobb (mjölkgård). Det vill säga att jag har varit ensam på plats i 7 dagar med alla larm och vad det innebär. Kan tyckas låta gnälligt men för mig som inte är van, kan bli lite lätt uttröttad av att vara i den miljön så intensivt. Kan inte sägas för ofta – alla som jobbar inom jordbruk, jag blir så mäkta imponerad av er!
Men summa sumarum kan jag säga att jag faktiskt inte är så uttröttad som jag var t.ex. efter förra årets pass, som var utformat lika. Jag är så oerhört tacksam för det, men det skrämmer mig samtidigt något fruktansvärt för det har tagit mig ett år att inse hur nära jag var på att bli utbränd igen.
Som sagt så har jag nu två år i rad fått 7 dagar helt själv på plats – eller ja, sker katastrof finnes såklart andra, men i övrigt helt själv. Redan på torsdagen förra året var jag så slut att jag hade nervryckningar i hela ansiktet dygnet runt. I år ingenting. Efter jag hade gått av den veckan förra året sov jag i princip hela tiden under några veckors tid förutom när jag gjorde Snyggingen som stod hos mig då eller hade andra typer av ”uppdrag”. Redan dagen efter i år var jag ut och gjorde massa roliga saker, t.ex plockade bär och svamp. Förra året svimmade jag dessutom i famnen på en veterinär i samband av en undersökning av en häst någon vecka senare. Känns väldigt långt borta just nu kan jag säga.
Jag är nu väldigt tacksam över att jag mår bättre i år än då. Då kan man även tycka i år även varit ett tufft år med bland annat branden som varit tuff för vår familj. Allt berättar man inte på internet och förra året hände det så sjukt mycket grejer. Bland annat bara veckan före monsterveckan så gick min farfar bort. Så jag gick in på detta pass med en sorg såklart också plus allt annat som sker runt omkring konstant.
Som sagt så mår jag bättre i år. Och jag längtar till nästa pass redan nu, även jag förstår att det kommer ta ett tag till, då min dagar för denna månad lär vara förbrukad. Likaväl som jag har saknat hästarna galet mycket under dessa dagar (fixar hästpassning som oftast när jag jobbar där) så saknar jag redan att pussa pannan på min favoritko, 828:an. Fast man får se upp, för som bilden ovan visar så är hon lika duktig på att pussa tillbaka, vilket kan svida lite då en kotunga är väldigt sträv! Min läpp var avdomnad i typ 20 minuter efter detta tillfälle. Trodde aldrig innan jag börja jobba med kor att man skulle fästa sig vid någon specifik individ när det var så många djur man hade hand om samtidigt. Men tji fick jag, hon har tagit mitt hjärta med storm!
Det händer så mycket just nu. Tänker att jag kommer förbi en sväng och ska göra en snabb update. Själv tycker man inget händer. Men under tidens gång när jag skrivit detta inser jag att en hel del har hänt trots allt.
Vi har skaffat getter igen. Innan branden hade vi 12 stycken lappgetter och varit nu utan sedan dess. Så nu har vi skaffat oss fyra stycken getkillingar som nu är drygt 3 mån och utav Svensk lantras. Fyra fantastiska individer som hälsar på en varje gång man kommer ut. Ren lycka är det mest beskrivande just nu.
Kitty har fått nya kaniner. Två systrar som är blandras mellan Velvet loop och dvärgvädur. Hur söta och goa som helst. Också helt underbara individer!
Nu har vi äntligen dessutom hämtat hem en Subaru igen. Blir perfekt till vintern när fyrhjulsdriften är mer eller mindre ett krav.
Det har hunnit vara en regnig midsommar också.
Sally har fått nya naglar i lite diskretare touch.
Jag har testat göra rabarberbubbel åter igen. Mycket gott!
Dock ett väldigt tryck i flaskan i år i igen. Förra årets flaskor exploderade tyvärr. Årets har bara extremt mycket sprut helt enkelt.
Man har äntligen kommit och hämtat subarun som smälte i branden. Så den sista pusselbiten i det scenariot är nu borta.
En massa delar kom lastat strax innan midsommar för att bygga rundbågehallar.
Snyggis har fått kommit ut på sommarbetet.
Har även hunnit vara på en begravning för finaste Solan.
Vi har även äntligen blivit med traktor, en MF135.
Jag har blivit med nya glasögon.
Även fixat nya tropiska naglar.
Påbörjat bygget av rundbågehallarna under 5 dagar. Vilket var en rejäl pärs. Var helt slut ett par dagar därefter.
Lille fölis har fått sig ett flugpannband och är obeskrivligt söt i det!
Äntligen investerat mig i en vagn att dra runt vatten över gården med i stället för att bära allt vatten var jag än ska gå.
Sist men inte minst så har Snyggingen fått sig ett färgglatt täcke som vi nu hoppas att håller helt under en låååång tid framöver.
I söndags när jag åkte ut till stallet vid 14-tiden så upptäckte jag att vaxpropparna var mer rejäla denna gång så jag valde att stanna kvar ett tag igårkväll i stallet. Vid 20-tiden går jag och ena delägaren till Odina och upptäcker att hon har tappat propparna ännu en gång. Vet inte hur många gånger denna häst har lurat oss, rättare sagt konstant att det varit på G. Så vi väljer att åka hem för natten.
Senare vid 23-tiden går sista delägaren ut och kikar på Odina. Då upptäcker hon att det läcker ut vit mjölk denna gång. Med rådfrågan från veterinär får vi svaret att fölet kommer inom 24 timmar. Okej, lite panik, alla utom jag skulle upp och jobba dagen efter. Så det var självfallet jag som skulle fölvaka inatt.
Ja, man är ju ingen fena på att sova i vanliga fall vilket något jag ofta har nämnt i vloggarna jag gjort på youtube. Sömnen har i sin helhet kraschat sedan vår ladugårdsbrand i februari nu dessutom. Och på det väntar man på något så spännande som detta, ja då är det olidligt med sömnen. Trots det valde jag ändå ha en timer på var 15:e minut. Ganska lugn natt i sin helhet. Man såg att Odina vandrade väldigt mycket och grävde en del i hagen. Hon valde även att stå på platser hon inte har stått tidigare nätter. Lite värkarbete har man sett men det är något vi även sett andra nätter, så man vill inte hype:a i onödan.
Men 04:41 på måndagen skrevs det i chatten att vår backup-tjej i kameran hade noterat att nu var det dags. Jag hade lyckats alltså sovit i någon minut och inte riktigt reagera förrän det skrevs. Tre minuter senare ligger hon och krystar och jag kastar mig upp in i bilen.
Tråkigt nog missade jag självaste fölningen på plats, men hade den andra delägaren som var på plats på telefon under tiden så då kunde man ändå slappna av. Hon fick däremot hjälpa lille fölet ut lite grann. Han var, precis som Odinas förra föl, ganska stor.
Vad fick vi då? 04:51 kom en perfekt liten hingst! Det är Odinas fjärde föl, men detta var hennes första hingst! För vår del är det vårt andra föl (och en av varje kön då såklart). Dock känns det oerhört ovant att kalla fölis för han/honom, för när vi hade vårt förra föl, Vittra, så var det en hon. Det är så inprintat att man fortfarande av farten säger hon. Men det är tur att han ännu inte är så lättkränkt!
Nu är det bara att komma på ett namn till den lille rackaren. Det kommer nog med tiden!
Ni minns väl att jag skrev i september att vi hade betäckt Odina igen och att vi ska få ett nytt föl?
Nu har det snart gått 11 månader sedan betäckningen och vi är bara några dagar till dagen D. Fölvakan är i full huggning då man räknar att fölet kan vara färdigbakad redan 20 dagar innan beräknat datum. Idag är det 12 dagar till beräknat datum. Vittra, det förra fölet, kom ca 1-2 dagar innan, minns inte hundra.
Dock är det mycket som tyder att det är nära nu även om det är 12 dagar kvar.
Bäckenbanden har släppt.
Juvret är fyllt.
Vaxpropparna (kanske kristaller?) kommer och går.
Gnuggar med svansen mot allt i sin lösdrift och hage konstant.
Mycket förvärkar.
Slidan är slapp och svullen.
Så man försöker nu ha koll i stort sett hela tiden. Sitter med min iPad bredvid mig konstant med övervakningskamerorna påslagna. Det är egentligen bara när jag är på jobbet som jag inte har kameran i gång. Sömnbristen börjar dock tränga sig på och jag har börjat blivit lite beroende av energidryck igen. Men snart är detta över hoppas jag, så man kan återgå till det normala igen.
Och vi måste även i samband med detta inlägg bara ta denna fantastiska bild på Odinas mage från grodperspektivet! Hur rolig är den inte? Den är dessutom väldigt söt för man ser den lilla vita fläck hon har bakom frambenen. Odina hade varit i våra ägor i ca ett halvår innan jag upptäckte fläcken. Förresten det finns en ännu bättre historia med detta underverk till bild om ni kollar här nedan!
The masterpiece of photograph hamnade visst med i originalbilden! Så hysteriskt roligt när jag tänkte att jag hade världens plan för bilden och så dyker ens egen näbb med! Kan säga att jag dog en smula. Tur att det finns redigeringsprogram som kan bara trolla bort ens nuna bara sådär på fem sekunder.
Försöker att återgå till normalt liv igen. Eller ja, till att få igång bloggen igen heter det. Det händer saker hela tiden som jag skulle vilja dela med mig av men orken och tiden gör att det fallerar. Man fokusera på ett andetag i taget helt enkelt!
Så åter igen kan vi göra en snabb summering:
Vi har fått en liten kyckling som lyckades kläcka fram från vår förra hönsgrupps ägg. Vi har haft totalt 16 ägg i kläckaren men endast en kyckling kom ut tyvärr. Så den fick leva ensam i några dagar.
Till slut fick ”Kompis” två polare att hänga med. Tyvärr, har båda de avlidit av någon märklig anledning. Och nu letar vi febrilt efter nya vänner utan framgång. Skulle tro att äggbristen som är just nu har påverkat säkert att folk blir sugen på egna höns. Nu har vi även fått klara tecken på att Kompis är en tupp. Så nu är det bara att leta reda på ett gäng damer.
Och dessvärre måste jag även meddela att båda kaninerna har gått bort. Först Kurt, vita kaninen, som gick bort i påsk. Nu bara för några dagar sedan hittade jag Mimmi, svarta kaninen, död i sin bur. Ingen aning om hur de har dött, men mest troligt sviterna från branden som varit orsaken antar jag. Så oerhört tråkigt oavsett vad.
Jag är så fruktansvärt less på döden nu kan jag lugnt lova. Kan bara oturen sluta nu snart?