Idag valde vi att låta vår fina katt Lillebror att få somna in. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så började det med att han blev blind förra fredagen. Tyckte först att han gav framsteg när han hade väl börjat äta igen, för då blev han kontaktbar på något sätt igen. Men det gick sedan någon dag och därefter eskalerade det. Han började att tappa balansen, han slutade att hitta kattlådan alls.
Igår kände vi att vi blev tvungen att ringa upp en annan veterinärmottagning och rådfråga om vi verkligen skulle vänta längre. Och de tyckte vi skulle åka in akut med honom. Så då gjorde vi det.
De kunde dock inte riktigt göra en riktig undersökning på honom då han hade svårt att hålla öronen stilla.
Så han fick då bli nedsövd så de kunde göra klart undersökningen. Många timmar senare fick vi komma in på samtal där de då konstaterat att han hade något som tryckte intill örat in mot huvudet. Antingen kunde det ha varit någon form av polyp eller till och med en tumör. Detta gjorde att det tryckte mot hans nerver som gjorde de okontaktbara, därav synen, balansen och känseln i olika kroppsdelar slutade fungera. Men med tanke på att han var oförsäkrad så rekommenderade de honom att få somna in då de tyckte han hade för många symtom för att tro att det var något mindre problem och att symtomen bara eskalerade. Jag själv (som inte är utbildad alls inom detta) tror att han har fått en tumör som tokväxte därinne. Han blev så galet dålig de sista dygnen så något allvarligt var det i alla fall.
Vi valde i alla fall att ta hem honom under natten så barnen hade möjlighet att få ta farväl. Jag tror att det är väldigt viktigt i hela sorgeprocessen för dem, som dessutom inte mist något husdjur (eller annan någon närstående för den delen annars heller) tidigare. Att har man möjligheten till ett farväl så tror jag det är det bästa.
I efterhand känns det också som ett bra val. Och vi fick dessutom en insikt att det var ett bra beslut att boka en tid morgonen därefter. Att han skulle få somna in inte skulle bli ett helt förhastat beslut.
Så det gjorde vi i morse då. Nu finns han inte längre.
Det gör så förbannat ont nu i själen även om jag vet att vi tog rätt beslut. Han mådde inge bra och jag ville inte han skulle lida. Men han var verkligen katten med det. Vet att jag och min man Nicklas har många gånger sagt det att den dagen som han inte finns hos oss längre så kommer han verkligen ge ett extremt tomrum.
Lillebror som frisk var en helt galen katt, som vi många gånger tyckt att haft egenskaper som en hund fast i en katts kropp. Jag kan inte räkna hur många gånger vi har jagat honom för att han har varit upp på köksbordet och stulit ur salladsskålen bara för vi har vänt ryggen till. Det bästa han visste att stjäla var hela gurkor som han sedan sprang och gömde sig, kom man nära morrade han.
Hans största hobby genom tiderna var att öppna till sopskåpet och dra ut alla sopor. Oftast hade vi sopskåpen låsta i form av en plastpåse som man blev tvungen att knyta i åttor för att sedan sätta fast en påsklämma på det.
Mitt i alltihopa som han var jätteknasig på alla sätt och vis så var han världens mest undergivna katt och man fick hålla på med honom på alla sätta utan att han klagade. Vet inte hur många gånger han fick vara ett offer för olika barn i de olika bostadsområdena vi har bott på. Men han klagade aldrig. Han var verkligen världens snällaste.
Vila i frid världens bästa kompis!
