Det är snart 9 månader sedan vi fick hem vår hund Djidji. Vid det laget hade hon ganska stor övervikt som vi i familjen har lagt mycket energi och tid på.
Första åtgärden vi gjorde var att hon fick upportionerat med foder 4 gånger om dagen istället för fri tillgång som hon hade tidigare efter rekommendationer på foderpåsen. Sedan har hon sakta fått gå promenader. Inte ens lek från början utan endast korta men många promenader.
<- December 2022 – Augusti 2023 ->
Nu går det att leka med tanten. Hon är ändå 7 år så hon är inte galet lekfull. Och från att bara kunnat gå typ 100-200 meters promenader tar vi nu ca 3-4 km per promenad. Vilket har varit nyttigt för oss båda två. Som en kompis sa häromdagen – hon ser inte ut som en fästing längre!
Det är rätt så tillfredställande att få se djur komma i sin rätta form. Det är inte första gången som jag har bantat ner ett djur som är kraftigt överviktig.
Finaste Tove som jag var fodervärd åt på den tiden tillsammans med en annan tjej lyckades vi få ner drastiskt (typ några 100 kg, kommer ej ihåg exakt hur mycket). Tyvärr, har Tove numera vandrat över regnbågsbron över till Trapalanda. Hon är en saknad indvid ❤️
Alltså vilka hektiska dagar jag har haft sedan senaste blogginlägget. Inte mycket tid för att bara vara i mina egna känslor. Vilket har varit mycket skönt men känner att i samband med det har bloggen fått sacka efter. Jag skriver oftast blogginläggen när jag inte kan somna för jag har insett att bara få skriva gör att sömnen kommer till mig. Så jag kan känna mig tvärpigg innan jag öppnar datorn och fram till att jag har tryckt på knappen ”publicera inlägg”. Samma sekund som jag gör det somnar jag nästan med fingrarna på tangentbordet. Så bloggen har blivit min form av terapi.
Det finns två olika vägar att ta för att komma till oss och vanligtvis tar jag den ena nu under vintertid då det är ett måste med fyrhjulsdriven bil den andra vägen. Vi brukar kalla den för ravinen för det är en djup dal där i stort sett alla fastnar vintertid om det är fel väderlek ute. Och som jag skrev i inlägget om branden så gick inte min Subaru att rädda. Bara det är en sådan sorg, ingen skönhet men jämarns vad jag har gillat den bilen!
I vilket fall som helst, när ena dottern ringde mig i torsdags och sa att vår hund Djidji var på rymmen och hon misstänkte att hon var ute på storvägen så fick jag så lov att ta den andra vägen. Vilken chock det var att se ladugården från den vinkeln. Det är som några grannar har sagt att hela landskapsvyn har förändrats. Från det hållet ser det verkligen ut som en krigszon! Jag tog en bild från barnens busshållplats för att jämföra som ni kan se på bilden ovan. Den nedre bilden tog min dotter Kitty två dagar innan branden, för att hon tyckte det var så vacker himmel den morgonen och hon hade lämnat sin telefon hemma. Den övre bilden tog jag i fredags när vi väntade på bussen.
Ja, helt plötsligt ser (vad andra har sagt om vår gård) den maffiga gården så fjuttig ut. Det ryktas om att en tidigare ägare en gång i tiden har valt att riva en intilliggande gård för att vår gård skulle se större ut. Men det är som det är.
Igår var vi upp till Luleå och hämtade min ”nya” bil. Höhö, jätteny kan man knappast kalla den, utan bara 34 år gammal. Så varje bil jag har skaffat mig de senaste åren blir bara äldre och äldre. Men nu kan jag återgå till jobbet igen. Vill ju inte ha en värstingdyr bil när jag jobbar inom koladugården. Den kommer lukta en del som ni förstår. Men nu tar jag mig fram i alla fall och bilen i sig verkar fräsch och helt fungerande. Det känns toppen!
Jag har även denna helg utsatt mig några gånger för kontrollerad eld. Och det känns faktiskt helt okej! Har svårt för mysfaktorn men får inga ”bad issues”. Då tycker jag levande ljus har varit mer triggande än en brasa i kamin eller i grillring som jag har testat på i helgen.
Något som varit mer triggande är dessa vantar på bilden ovan som jag hittade då mina som jag haft sedan branden var borta. De luktade jättemycket get. Så känslan av att de funnits blev påtagligt. Saknar dem små liven så…
Precis som jag avslutade det senaste inlägget, så säger livet ”ett andetag i taget”. Idag är det prick en vecka sedan branden startade. Och samtidigt som det känns som den aldrig existerat så känns det som det var i förrgår. Helt sinnesjukt! Det är inte förrän nu som man börjat tappa rutinerna med att varje morgon och kväll ska göra ladugården. Men det sitter i ryggmärgen hela tiden. Man ska anpassa hela tiden hur man tänker för att vardagen ska passa in med ladugårdstiderna. Eller att man ska hämta saker i ladugården. Eller vänta här nu, nä, det existerar inte längre.
Jobbigast egentligen är när man är pigdelen av huset eller varje gång man ska gå ut med exempelvis hunden och se ruinerna av branden. Känns som ett krig varit på besök. Man håller i alla fall på med offerterna med företagen som eventuellt ska lejas för bortforsling och sanering. Så förhoppningsvis är ruinerna borta väldigt SNART!
Vår hund Djidji, verkar dessutom starkt reagera på ruinerna då vi upplever att hon har slutat göra sina behov hemma utan vi måste verkligen gå ut på en promenad så hon har neutral mark att vara på. Lite jobbigt då vår backe är extremt hal just nu och sanden vi hade försvann i branden. Enda som erbjuds av kommunen är grus och det glider tyvärr bara på isen.
Åh, det är så jobbigt att känna mig så konstant gnällig. Men nu känns det som man vill bara ha sommar utan is och tillbaka mitt liv med mina djur. Endast en evig önskan men är högst medveten om att inget av detta ger mina djur tillbaka.
Det gick lite sådär att publicera via mobiltelefonen. Fick som kopiera hela inlägget i en webbläsare trots allt. Jättetråkigt att wordpress-appen inte fungerar som den ska. Men jaja, får försöka hitta en bra lösning på det hela. Har haft så fullt upp senaste dagarna så jag har faktiskt inte hunnit kolla upp det närmare och just i skrivande stund är jag på min heliga plats – datorn! Så det är ett projekt att ha i bakhuvudet.
Nu har vi alla fall gått in i decembermånad och vem är väl lyckligare än jag för det? Nu får jag äntligen med gott samvete (från familjens sida) ha julpyntet framme och lyssna på hur mycket julmusik jag vill. Vi firade dessutom in december genom att hämta hem en ny kompis här hemma.
Vi har fått äran att få testa att ha en cocker spanieltik som är 6 år på prov för att se om vi funkar som hennes nya permanenta hem. Djidji, som hon heter, verkar redan som en finfin kompis. Vår största farhåga är att hon ska ha svårt att vara ensam då vi har fått den informationen. Men de små stunder jag hittills låtit henne varit ensam (några få minuter) så jag har jag inte sett minsta antydan på stress. Sedan en sak som jag verkligen har uppskattat som jag var lite rädd för var hur hon skulle reagera på katterna. Vi har ändå tre stycken som verkligen inte gillar hundar. Har dock aldrig träffat en hund som varit så ointresserad av okända katter. Stor tumme upp på den!
Vi håller tummarna att det fortfarande känns lika bra i framtiden som det gör just nu. 😊
