Jag är så mör i min kropp just nu. Var och jobbade (på mjölkgården) igår och hade som i stort sett alltid delad tur. Så första passet gick så himla bra och hann sjukt mycket på kort tid.
Tänkte att jag hade jättemycket tid över och åkte ut till stallet. Väl där lyckades jag få ut Snyggingen som jag inte lyckats fått ut ur hagen på flera dagar. Självklart måste man utmana ödet då med en ridtur. I sin helhet gick ridturen bra. Ja, eller ni kan se vad jag hade för anteckningar på min Equilab:
Haha, ja ni ser. Det var en spännande ritt trots allt!
Och sedan när jag väl kom tillbaka till jobbet ville inte korna följa med mig hem. Så jagade kor i TVÅ timmar innan jag fick hjälp med dem in. Samlade in en hel del steg igår och tålamodet tröt lite på slutet av dagen. Det var en lååååång dag!
Idag blir en spännande dag! Vill inte spoila för mycket men ska iväg med mina vänner en sväng och kika på något mycket roligt. Kanske kan nämna om det inom kort.
Mycket hinner hända på så kort tid att det är omöjligt att få ner allt i skrift om man inte helt enkelt skriver jämt eller väljer göra en roman. Inget av det finns utrymme för tidsmässigt för mig just nu.
Men tycker helt klart det som är mest värt att nämna är att ÄNTLIGEN har tagit tummen ur och satt mig upp Odina. Jag har längtat efter det så oerhört sedan vi skaffade henne, men hon var högdräktig när vi hämtade hem henne. Det kändes inte särskilt schysst att rida henne det första man gjorde, när man dessutom vet att hon har inte blivit riden på de senaste 4 åren.
Först kände jag mig oerhört nervös, inte för att jag egentligen haft den extrema känslan att hon skulle vara farlig, utan för vi har haft kontakt med en gammal ryttare till Odina som sagt att hon ska vara galen. Har även sett en film där hon ska både ha sparkat bakut och halvt stegra med ryttare på. Hon hade visserligen inte bästa förutsättningarna i den videon, där man såg både att hon skulle drivas framåt genom skänklar och piska men samtidigt bromsas med mun och sits. Vem skulle inte bli förvirrad då?
Så nu har jag suttit upp två gånger där jag kör bebissteg bara för att hon ska förstå att jag vill försöka förstå henne och hennes signaler. Så nästintill en ”inridning”. Första gången i endast skritt. Det gick väldigt bra. Testade endast start och broms och lite lätta svängar. Håller till bara i hagen för att fölet ska hålla sig på sin kant. Kände tydligt att hon var väldigt tveksam, men tillät mig ändå sitta på henne utan krusiduller. Blir så himla glad och stolt över att hon känner den tilliten!
Andra gången körde jag ungefär samma till att börja med för att man inte bara råkade ha tur första gången. Hon var fortfarande tveksam men lät mig göra det jag ville. Testade även efter en stund att trava och man kände hur hon inte var riktigt lika bekväm med det. Körde ändå med långa tyglar och lät henne förstå att jag kommer inte pressa genom att sparka utan mest kommunikation med ljud. Även under detta pass testade jag med skänklar, vilket hon var väldigt lyhörd med. Imponerande lyckades jag göra en skänkelvikning, vilket jag inte hade förväntat mig på en gammal travare.
Har ännu inte planerat när och vad nästa pass ska bli. Utan man får ta det dag för dag i en lugn takt, det känns som om detta kan man inte skynda fram i onödan.
Jag har nog världens bästa umgängeskrets! Häromdagen fick jag ett samtal av min fina extrafamilj där de berättade att dem och min familj har lagt ihop för att jag ska få gå på ridskola en termin. Hur underbara är de inte?
Jag, ca 11 år, inför en testtävling inom gångarter för islandshästar, med mitt egna sto Blá.
Det känns såklart pirrigt då jag slutade på ridskolan i Härnösand för snart 20 år sedan. Däremot hade jag mitt egna islandshäststo (bildan ovan) fram till jag var 15 år. Jag slutade helt enkelt på grund utav att ridsporten var för mycket prestige och jag själv hade inte den ambitionen att varken tävla eller jobba med hästar i framtiden.
Däremot hade jag något år innan fått hem Blá från Island och kunde därför fortsätta rida på heltid, trots mitt avbrott i ridskolan. Dessutom är det stor skillnad på att rida islandshästar och (förlåt för uttrycket) ”vanliga” hästar och kände att utbytet passade inte där och då.
Jag och min fd. medkörarponny Pärlan.
När jag var 15 år blev vi tvungen att ta bort Blá på grund av sjukdom. Därefter tog det 14 år innan jag tog tag i att börja med hästar regelbundet igen. Det var då jag började med min fd. medkörarponny Pärlan, som jag numera inte träffar då avståndet blev för långt i samband med flytten till gården. Nu har jag nya hästar och ta hand om på närmare håll, tack och lov!
Jag och min nya medkörarponny, Helios.
Så imorgon är det dags att hoppa upp i sadeln igen på riktigt. Undra om man ens minns hälften av allt? Hur man sitter m.m tror jag sitter i ryggmärgen men alla ord som volt, halvvolt och dyligt. Måste nog sitta och småplugga ikväll och se om jag kommer ihåg någonting. Men kul ska det bli!
