Vad vore jag utan min hörsel?

Mycket har varit negativt det senaste året. Och då menar jag verkligen extremt mycket.
För att man ska hålla sig med näsan ovanför vattenytan så är den viktigaste grundpelaren att vara tacksam för det man har.

Så idag tänker jag lyfta den i vardagen saken/sinnet som jag personligen är tacksam för varje dag som andra tycker är en självklarhet. Det jag tänker på är hörseln och förmågan att höra ljud.

Som barn blev jag väldigt sjuk i dubbelsidig öroninflammation som inte upptäcktes i tid, mest troligt i ett års tid, men som ignorerades från vårdens sida. Man trodde att varför jag inte lyssnade när min familj ropade på mig var på grund av en svartsjuka till min yngre syster.

Jag som liten tillsammans med familjens katt Morris. Var även liten gamer redan då med NES-dosan i högst hugg.

Detta har påverkat mig långt in i livet. Eller ja, även idag.
Jag var i stort sett döv under några år i min barndom. Så pass att man valde att senarelägga min skolgång. Visserligen ett år, men minns så väl när jag var liten och fick beskedet att jag skulle bli tvungen att vänta ett år innan jag skulle börja skolan. Besvikelsen var total.

Jag har även fått opererat mig ett tiotal gånger för öronen/hörseln. Senaste gången var när jag var 17 år. Då hade mina trumhinnor så mycket ärrbildningar så man blev tvungen att ta fett av baksidan av min öronsnibb för att kunna laga trumhinnan.

Jag har en liten hörselnedsättning som har fått följa med mig sedan dess. Främst dova och mörka ljud, så att prata med män (eller andra med lågt röstläge) har i vissa fall varit lite besvärligt. Kan även ha svårt att höra missljud i bilar på grund av detta, exempelvis när hjullagret på bilarna gått sönder. Inte hört det förrän bilarna låter som en helikopter, haha.
Även när jag är tät som i förkylning eller pollenallergi så påverkar detta mig. För då går hela hörseln ner i sin allmänhet.

Ett framträdande jag gjorde kanske år 2006 på gatufest i Härnösand.

Vården har ändå lyckats bra trots sitt enorma snedsteg. De har gjort att hörseln är så pass bra att jag klarar mig utan hörselapparater.
Jag hör ljud och jag hör musik. Jag har inte ens tinnitus.

Detta gör att jag är en ljudmissbrukare. När jag inte kommunicerar med andra människor så är musik eller annat som låter ett måste. Bara för jag älskar’t!
Jag har lyckats även hålla på med musik i många år. Aldrig på professionell nivå men ändå gått musikinriktad skola under tre år. Fick då uppträda en hel del, vilket har varit svinkul!

Idag sjunger jag bara för skojs skull och för att sjunga är läkande för själen. Jag har upptäckt att sjunga är ett perfekt verktyg för mig att hantera starka känslor på. Både glada som jobbiga känslor. Det ger mig balans.

Innan ladugården brann ned så lyssnade jag på extremt mycket ljudböcker i de flesta genrer. Lyssnade på ca 4-6 böcker i veckan.
Nu sedan branden i februari har jag kanske gått igenom 3 totalt böcker.
Men har insett senaste att spänningsromaner är tyvärr något som inte går att lyssna på. Utan nu kan jag bara lyssna på feel good romaner. Spänningsromanerna är just nu lite för komplicerade i mitt redan överfulla huvud för att kunna klura ut vilka som mördar eller inte och då är det bara jobbigt att lyssna på.

Alla mina fyrfota vänner av James Herriot är del två i serien ”I vår herres hage”

Just nu matar jag igenom serien ”I vår herres hage”, som även finns som serie på SVT play.

Serien handlar om att vara veterinär på 30-40-talet i Yorkshire.
Nu vet jag inte hur TV-serien är utformad men böckerna i sig ganska roliga. Kan känna igen mig så mycket dels för hur djur beter sig då det är en ganska stor av mitt liv men jag kan även känna med mig så oerhört att jobba inom ett serviceyrke. Denna ständiga känsla av att tillfredsställa kunder så de blir nöjda men samtidigt att man vet hur fel de egentligen har. Så det är mycket skratt och medkännande när jag lyssnar på dessa. Rekommenderas varmt!

Men sedan branden så väljer jag fortfarande att lyssna på musik 9 av 10 gånger.
Musiken är kanske det viktigaste elementet i mitt liv. Bland annat för kunna sjunga till. Men även för att musik förmedlar.

T.ex. Emil Assergårds ”Helvete”, som för övrigt är verkligen min favoritlåt sedan den släpptes för ett år sedan. Den förmedlar att släppa taget om narcissister/psykopater. Utan att gå in på för mycket på detaljer kan jag säga att jag känner med i varje ord i denna låt.

Och sedan har vi fantastiska Jax som förmedlar så mycket fantastiska feministiska åsikter på ett humoristiskt sätt. Denna låten nedan hur Victoria Secret är egentligen en gammal snubbe i Ohio.

Sedan så behöver allt inte vara så politiskt utan bara stämningsfullt som t.ex Sofie Svensson & dom där’s nya låt Puls.

Samma gäller Emil Assersgårds Hundra Hundra. Bara så stämningsfull och mysig!

Sedan har vi musik som bara är ren humor, typ Thomas Järvheden. Den kategorin är rätt stor i min favoritlista också.
Man måste ha lite humor i vardagen när den är tung som den är. Balans som det så fint heter.

Jag känner som sagt sådan enorm tacksamhet för att kunna höra igen. Det är en fantastisk känsla att verkligen få njuta av musik på riktigt. Eller ja, nu vet jag inte om andra gör det på låtsas men de kanske inte är lika tacksamma för ha möjligheten att kunna höra.

Continue Reading

Ska börja på ridskola igen

Jag har nog världens bästa umgängeskrets! Häromdagen fick jag ett samtal av min fina extrafamilj där de berättade att dem och min familj har lagt ihop för att jag ska få gå på ridskola en termin. Hur underbara är de inte?

Malin Tarvainen som tonåring som sitter på sin islandshäst som heter Blá.
Jag, ca 11 år, inför en testtävling inom gångarter för islandshästar, med mitt egna sto Blá.

Det känns såklart pirrigt då jag slutade på ridskolan i Härnösand för snart 20 år sedan. Däremot hade jag mitt egna islandshäststo (bildan ovan) fram till jag var 15 år.
Jag slutade helt enkelt på grund utav att ridsporten var för mycket prestige och jag själv hade inte den ambitionen att varken tävla eller jobba med hästar i framtiden.

Däremot hade jag något år innan fått hem Blá från Island och kunde därför fortsätta rida på heltid, trots mitt avbrott i ridskolan. Dessutom är det stor skillnad på att rida islandshästar och (förlåt för uttrycket) ”vanliga” hästar och kände att utbytet passade inte där och då.

Jag och min fd. medkörarponny Pärlan.

När jag var 15 år blev vi tvungen att ta bort Blá på grund av sjukdom.
Därefter tog det 14 år innan jag tog tag i att börja med hästar regelbundet igen.
Det var då jag började med min fd. medkörarponny Pärlan, som jag numera inte träffar då avståndet blev för långt i samband med flytten till gården. Nu har jag nya hästar och ta hand om på närmare håll, tack och lov!

Malin Tarvainen leendes in i kameran tillsammans med ponnyn Helios.
Jag och min nya medkörarponny, Helios.

Så imorgon är det dags att hoppa upp i sadeln igen på riktigt. Undra om man ens minns hälften av allt? Hur man sitter m.m tror jag sitter i ryggmärgen men alla ord som volt, halvvolt och dyligt. Måste nog sitta och småplugga ikväll och se om jag kommer ihåg någonting. Men kul ska det bli!

Continue Reading