Precis som jag avslutade det senaste inlägget, så säger livet ”ett andetag i taget”.
Idag är det prick en vecka sedan branden startade. Och samtidigt som det känns som den aldrig existerat så känns det som det var i förrgår. Helt sinnesjukt!
Det är inte förrän nu som man börjat tappa rutinerna med att varje morgon och kväll ska göra ladugården. Men det sitter i ryggmärgen hela tiden. Man ska anpassa hela tiden hur man tänker för att vardagen ska passa in med ladugårdstiderna. Eller att man ska hämta saker i ladugården. Eller vänta här nu, nä, det existerar inte längre.
Jobbigast egentligen är när man är pigdelen av huset eller varje gång man ska gå ut med exempelvis hunden och se ruinerna av branden. Känns som ett krig varit på besök.
Man håller i alla fall på med offerterna med företagen som eventuellt ska lejas för bortforsling och sanering. Så förhoppningsvis är ruinerna borta väldigt SNART!
Vår hund Djidji, verkar dessutom starkt reagera på ruinerna då vi upplever att hon har slutat göra sina behov hemma utan vi måste verkligen gå ut på en promenad så hon har neutral mark att vara på. Lite jobbigt då vår backe är extremt hal just nu och sanden vi hade försvann i branden. Enda som erbjuds av kommunen är grus och det glider tyvärr bara på isen.
Åh, det är så jobbigt att känna mig så konstant gnällig. Men nu känns det som man vill bara ha sommar utan is och tillbaka mitt liv med mina djur. Endast en evig önskan men är högst medveten om att inget av detta ger mina djur tillbaka.
