Ska börja på ridskola igen

Jag har nog världens bästa umgängeskrets! Häromdagen fick jag ett samtal av min fina extrafamilj där de berättade att dem och min familj har lagt ihop för att jag ska få gå på ridskola en termin. Hur underbara är de inte?

Malin Tarvainen som tonåring som sitter på sin islandshäst som heter Blá.
Jag, ca 11 år, inför en testtävling inom gångarter för islandshästar, med mitt egna sto Blá.

Det känns såklart pirrigt då jag slutade på ridskolan i Härnösand för snart 20 år sedan. Däremot hade jag mitt egna islandshäststo (bildan ovan) fram till jag var 15 år.
Jag slutade helt enkelt på grund utav att ridsporten var för mycket prestige och jag själv hade inte den ambitionen att varken tävla eller jobba med hästar i framtiden.

Däremot hade jag något år innan fått hem Blá från Island och kunde därför fortsätta rida på heltid, trots mitt avbrott i ridskolan. Dessutom är det stor skillnad på att rida islandshästar och (förlåt för uttrycket) ”vanliga” hästar och kände att utbytet passade inte där och då.

Jag och min fd. medkörarponny Pärlan.

När jag var 15 år blev vi tvungen att ta bort Blá på grund av sjukdom.
Därefter tog det 14 år innan jag tog tag i att börja med hästar regelbundet igen.
Det var då jag började med min fd. medkörarponny Pärlan, som jag numera inte träffar då avståndet blev för långt i samband med flytten till gården. Nu har jag nya hästar och ta hand om på närmare håll, tack och lov!

Malin Tarvainen leendes in i kameran tillsammans med ponnyn Helios.
Jag och min nya medkörarponny, Helios.

Så imorgon är det dags att hoppa upp i sadeln igen på riktigt. Undra om man ens minns hälften av allt? Hur man sitter m.m tror jag sitter i ryggmärgen men alla ord som volt, halvvolt och dyligt. Måste nog sitta och småplugga ikväll och se om jag kommer ihåg någonting. Men kul ska det bli!

Continue Reading

Snart ett år sedan vårt hyreskontrakt sades upp

Snart har de gått ett år sedan vår förra hyresägare sa upp vårt kontrakt till huset vi bodde i då.
Det var en dag som skapade stor panik och vi kom i ett överlevnadsstadie.

Vi hittade vårt nuvarande hus och var och tittade på huset samma kväll som vi fick beskedet. Mer om detta kan ni läsa här.

Så hur känner vi så här ett år senare?

  • Det är ett fantastiskt hus! Litet som blir energisnålt med bra planlösning så alla har möjlighet till varsitt sovrum + att nu när vi renoverade upp gillestugan så har vi ett ytterligare rum, så nu har vi även ett kontor.
    Allt var i princip nyrenoverat vilket har gjort att man har kunnat landa bra i chocken efteråt för att slippa renovera själv.
  • Vi har jättefina grannar, som är jättetrevliga och väldigt lätta och ha med att göra.
  • Det är lättsamt att ta sig iväg trots att vi bor ”på landet” då det är en asfalterad väg i närheten som skottas väl på vintern. Dessutom med kort pendlingsavstånd till Umeå. Vilket ha varit toppen när vi båda jobbar inne i Umeå.
  • Det är en fantastisk plats då man har den oerhört vackra vyn ner mot skogen med kvällssol. Dessutom att vi hade förmånen att det fanns redan ett hönshus när vi flyttade hit när vi funderat på höns i flera års tid!
    Dessutom med de vackra stenmurarna runt om hela gården som sätter en vacker karaktär på platsen.

Trots allt detta känner vi att när vi sökte vårt slutgiltiga hem så var det mer under överlevnadsinstinkten vi valde vårt hem. Vilket är tyvärr väldigt sorgligt, då kanske vi inte valde vad vi egentligen hade valt i slutändan.
Så jag tänker inte hymla. Vi söker det rätta boendet, där vi vill bli gamla och allt det där. Men när vi hittar det, det vet man aldrig. Kan ske snart, kan ske om flera år. För denna gång kommer vi vara väldigt kräsna för att det verkligen ska bli rätt nästa gång! ? Jag älskar ändå där jag bor så länge, så vi får se när det sker.

Continue Reading