Snart har de gått ett år sedan vår förra hyresägare sa upp vårt kontrakt till huset vi bodde i då.
Det var en dag som skapade stor panik och vi kom i ett överlevnadsstadie.
Vi hittade vårt nuvarande hus och var och tittade på huset samma kväll som vi fick beskedet. Mer om detta kan ni läsa här.
Så hur känner vi så här ett år senare?
- Det är ett fantastiskt hus! Litet som blir energisnålt med bra planlösning så alla har möjlighet till varsitt sovrum + att nu när vi renoverade upp gillestugan så har vi ett ytterligare rum, så nu har vi även ett kontor.
Allt var i princip nyrenoverat vilket har gjort att man har kunnat landa bra i chocken efteråt för att slippa renovera själv. - Vi har jättefina grannar, som är jättetrevliga och väldigt lätta och ha med att göra.
- Det är lättsamt att ta sig iväg trots att vi bor ”på landet” då det är en asfalterad väg i närheten som skottas väl på vintern. Dessutom med kort pendlingsavstånd till Umeå. Vilket ha varit toppen när vi båda jobbar inne i Umeå.
- Det är en fantastisk plats då man har den oerhört vackra vyn ner mot skogen med kvällssol. Dessutom att vi hade förmånen att det fanns redan ett hönshus när vi flyttade hit när vi funderat på höns i flera års tid!
Dessutom med de vackra stenmurarna runt om hela gården som sätter en vacker karaktär på platsen.
Trots allt detta känner vi att när vi sökte vårt slutgiltiga hem så var det mer under överlevnadsinstinkten vi valde vårt hem. Vilket är tyvärr väldigt sorgligt, då kanske vi inte valde vad vi egentligen hade valt i slutändan.
Så jag tänker inte hymla. Vi söker det rätta boendet, där vi vill bli gamla och allt det där. Men när vi hittar det, det vet man aldrig. Kan ske snart, kan ske om flera år. För denna gång kommer vi vara väldigt kräsna för att det verkligen ska bli rätt nästa gång! ? Jag älskar ändå där jag bor så länge, så vi får se när det sker.
