Myskankor

Ännu ett djur som föll oss i knäna i somras var myskankor.
Även det har vi varit inne på redan vid inflyttningen till gården att skaffa ankor av något slag. Men av olika anledningar, fågelinfluensan bland annat, funkade det inte för oss att skaffa dem just då.

Fem små ällingar av rasen myskanka framför en liten grå vattenbalja.
Så här söta var ällingarna när de kom. Okänt hur gamla de var då.

Fast som sagt tidigare i somras hade en bekant träffat på Nicklas och berättat att vi var välkommen att hämta ällingar hemma hos henne. Sagt och gjort var han där dagen efter och sedan fick fem små ällingar flytta in.

Än så länge har de inte fått gå ut något och tveksamt om de får det i år. Största anledningen är rovdjuren som hägrar i området. Vi blev som sagt av med vår tupp Harald här för ett tag sedan, läs mer om det här.
Har även hört duvhöken i skogen ett antal dagar nu så nu vågar jag inte alls släppa ut dem.

En äldre älling av rasen myskanka framför en grå vattenbalja i plast.
Dagsfärsk bild, snart fyra veckor senare, på en av ällingar som nu börjar vara ankor på riktigt.

Fördelen som jag förstår med ankor är i alla fall att de äter mycket av de jag inte vill ha här på gården. Utöver som gräs och annat som man förväntar att en anka äter så äter de även sniglar, möss/råttor samt ormar. Så jag som är livrädd för ormar kommer känna mig mer trygg till våren när de ska få traska mer fritt och ormsäsongen är i gång igen.
Nu är det mesta kruxigaste att lista ut vilka som är ankor och drakar (alltså hanar). Det har jag inte förstått än för de ser likadana ut tycker jag än.
Någon som vet skillnaden? Hittar inget vettigt när jag googlar.

Bjuder såklart lite filmvisning från när vi skulle förflytta ankorna för första gången från den första temporära buren till en liten större yta. Gick sådär om jag säger så. 😉

Continue Reading

Vi skaffade minigrisar i somras

När jag växte upp på 90-talet hade vi en granne som skaffade en minigris. Denna gris hette Leo och var en fantastisk individ.
Varje dag efter skolan stannade jag och min syster och hälsade på Leo.
Sedan dess har jag varit fäst vid grisar.

Därför kändes det helt självklart att tacka ja, när vi fick erbjudandet att få ta över två bröder. Inte helt rätt i tiden men så välkommen ändå.
Dessa två är fantastiska individer med så mycket personlighet.
Hyfsat väldresserade är de också. Vi brukar ha haft de lösa ute på åkern någon timme varje kväll för att de skulle få böka och äta fritt när de var som varmast ute. Och oftast kom de hem när man bara ropade ”kom, kom” eller ”kom då grisarna”.

I videon här ovan filmades i samband med att vi hämtade hem grisarna.
Både jag och Nicklas pratade om att skaffa grisar redan när vi flyttade hemifrån vintern 2007. Men på den tiden bodde vi i lägenhet på 3:e våningen och vi kände att där och då var inte tiden inne.
Så det var fantastiskt att bli tillfrågade om vi fick ta över dessa herrar och få äntligen testa vår gamla dröm!

Tack för ditt förtroende!

Continue Reading

Balförrådet uppfyllt

Nu har säkrat upp matförrådet åt getterna i vinter.

Våra balar utan för kortsidan av ladugården.

Det är en fantastisk känsla att veta att vi har vårt eget hö från vår egna mark.
Vi har ännu ingen traktor så tack och lov har vi fina grannar i närheten som hjälpte oss att båda slå gräset, bala höet samt att få upp de för vår gigantiska backe som man aldrig hade kunnat rulla upp dessa för.
Dessutom lyckades de ta dem så nära ingången som möjligt, vilket gör att vi kommer klara oss mycket bättre än att hämta på långt håll!

Geten Gerda

I och med att det är vårt första år med de flesta djur och gården, så ska det bli spännande och se om balförrådet räcker eller om vi fått ett väldigt överskott av balar.

Något som är roligt att höra är vad många tror att balar heter – främst när de är små eller om man som jag gillar att sätta nya ord på saker redan finns.
Jag har dock aldrig varit sådan som satt eget namn tyvärr på balar men favoriter jag har tidigare hört är:

  • Dinosaurieägg
  • Elefanttamponger

Vad kan man mer kalla balar för?

Continue Reading