Jag vet faktiskt inte hur jag ska ens börja. Detta kommer nog vara det tyngsta blogginlägg jag förmodligen någonsin kommer att göra.
I onsdags vaknade vi av att räddningstjänsten bankade på vår ytterdörr. Vi ser blåljus och inser att något är galet.
N sticker ut huvudet och ser att hela ladugården står i lågor.
Så – så som bilden ovan visar var i stort sett första synen. Ni förstår självklart att vi fick stränga förbjud att gå in och rädda våra stackars djur.
Så tyvärr, ingen av alla våra 55 djur överlevde. Det är en sådan stor sorg som jag antar att den som aldrig upplevt kommer någonsin inse hur det känns.
Man kan inte alls sova efter detta. Mardrömmarna spelar upp sig en efter en. Ena gången drömmer jag om hur jag går igenom en genomsotad ladugård där alla hönsen sitter på rad och ger mig besvikna blickar.
Nästa gång vaknar jag av att man hör hur getterna skriker i mitt huvud. Oavsett om de mest troligtvis somnade av röken så går det inte en sekund utan att man tänker på paniken de hade därinne.
Var någon levande när taket rasade in? Så fruktansvärda inre bilder så ja tyvärr kan jag inte sätta ord på det hela.
Så skuldkänslor är den ständiga känslan och maktlöshet.
Vi vet inte än vad som utbrutit branden och vi vet inte än om det kommer vara möjligt att få svaret på det. Ladugården var självfallet försäkrad men det ger inte tillbaka våra älskade djur.
Även andra saker har påverkats av branden. Bland annat våra två bilar. Min subaru är bara att skrota och var endast trafikförsäkrad så den får vi ingenting för.
Berlingon har skickats till vidareundersökning om den går att rädda. Där har delar bakdelen samt ena sidan blivit brännskadad. Den bilen är i alla fall helförsäkrad med extra försäkringar så vi har en hyrbil i alla fall.
Dessvärre kan jag inte jobba om jag har hyrbilen, då jag är rädd att sätta ladugårdslukt och ska bli tvingad till ersättning av sanering. Så nu är jag dessutom akut behov av en skrotbil så fort alla besiktningar av ladugården m.m. är över.
Men ändå trots detta känns allt detta materiellt så fruktansvärt fjuttigt.
Det jobbigaste egentligen rent materiellt att ladugården inte finns kvar är att nu står vi helt utan duschmöjligheter hemmavid.
Just nu vill jag bara att allting ska vara klart så de kan bortforsla och sanera. Det känns så fruktansvärt att se förödelsen varje gång man ska ut med hunden. Och varje gång jag ser byggnaden så tänker jag var alla de olika djuren ligger och tycker synd om dem som ligger i röken. Detta även fast man vet att de finns inte kvar mer än möjligtvis kroppsligt.
Vi har inte tillåtelse att gå in i området då det är avspärrat av polisen. Främst på grund av rasrisken.
Som även bilden ovan visar så pyr det än så inget kan vi göra än på några dagar.
Något annat även bilden ovan visar är att vi har haft besök av nyfikna människor. Man ser alltså att någon har kört upp en skoter upp på vår privata mark och kollat uppe vid ruinerna av ladugården.
Känns olustigt men jag vill någonstans hoppas att det är någon som är orolig för att det fortfarande pyr och bara kollat läget. Vi var inte själva hemma vid just detta tillfälle och har inte en aning om vem denne är som givit oss det oväntade besöket. Det som däremot skrämmer mig är just rasrisken. Tänk om någon är där just när det rasar? Så får man ännu större problem.
Så kan vi hålla överens om att nyfikna personer, oavsett om man är rädd för att det pyr eller annan orsak, kan hålla sig till vägen nedan för att kolla? Det skulle kännas bäst för oss.
Sist men inte minst i detta inlägg vill jag verkligen hylla alla fantastiska personer som funnits runt omkring oss sedan detta hände oss.
Både grannar som kommit förbi med fika och grannar som erbjuder sin dusch till oss. Min fina vän Sandra som startade en insamling till oss! Vänner som hör av sig dagligen och frågar hur man mår och stöttar och peppar oss vidare. Släkt och familj som finns i ur och skur.
Sedan att inte att förglömma våra fina kollegor på youtube som bland annat skickade oss blombudet på bilden ovan (brevet bilden nedan), men även alla fina fans som hört av sig på alla våra kanaler.
Alla som har hört av sig med egna erfarenheter inom samma tragedi som ger oss hopp om att det finns ett liv som kan fortsätta efter en sådan här katastrof.
Alla ni fina människor som erbjudit er att hjälpa oavsett om vi tagit emot hjälpen eller ej så är allas omtanke något som har berört oss så oerhört!
Tack!
Jag är även oerhört ledsen att många fått vänta på svar från oss i frågor och omtankar. Dels är det svårt att verkligen visa sin tacksamhet utan att ge ett helt A4 och den tiden och orken kan vi tyvärr inte ge till alla.
Men jag vill verkligen poängtera att vi läser alla meddelanden och blir jätteglada att ni hör av er. ❤️ Det betyder så mycket!
